så, här kommer nu förklaringen om min härliga torsdagseftermiddag som betydde rabarberpaj (streuselkuchen), sommarregn och polisinblandning.
började torsdagen med att ta mig till banken för att fixa ett bankkonto - check!
alltid lika skönt när såna saker är avklarade. har fortfarande haft tur när det kommer till tyskt pappersarbete, hade den här gången hjälp av en kvinna som gav mig gratis konto tills jag är 30, en mapp med allt möjligt i, en röd tygpåse, beröm för min tyska och som samtidigt satt och drömde sig bort till ett liv där hon kan prata engelska.
men, åter till historien:
vid två-tiden började jag jobba på caféet och som vanligt tog jag cykeln dit. var fint väder och fullt av cyklar utanför, så fick ställa den på det inte särskilt stadiga stödet bredvid en stolpe istället för att låsa den runt stolpen som jag brukar.
gick in och började svettas i caféet, fixade shaked och grillade bagels. efter några timmar kom det en sån där riktig sommarstorm på en halvtimme, fyrtiofem minuter. folk kom in totalt genomblöta och det bokstavligt talat studsade vattendroppar (bomber?) på gatan utanför.
såg efter detta att min kära cykel hade vält, och dessutom inte där jag ställt den, men kunde för det första inte släppa jobbet och för det andra inte gå ut i vädret just då.
tänkte inte mer på det förrän det kom in en kvinna på caféet ungefär en och en halv timme senare och frågade om någon av oss där inne hade en cykel utanför.
efter några förvirrade frågor sa jag "ja, jo men jag har en cykel där", och hon pekar på den lila som ligger på marken. dum (?) som jag är säger jag självklart att det är min, för det är det ju, med tankarna med på att hon bara ville meddela att den hade vält.
istället går vi ut tillsammans och hon visar mig att cykeln har ramlat mot hennes bildörr, som i sin tur har fått ett märke. suck.
vi pratar en stund om försäkring och liknande, och hon går in till sig i butiken bredvid för att ringa polisen och anmäla skadan. jag går in till mig, arg och förbannad på att vara så ärlig, och samtidigt tacksam för att min kära mor tecknade en försäkring för mig för bara två veckor sen.
ännu en stund senare, mitt i mitt putsande av bestick, ser jag henne än en gång utanför och gårn ut för att möta henne och två poliser som står på trotoaren. jippi, tänkte jag. nu håller jag tummarna för att jag inte möter de värsta i alla fall... hade dock tur, fick visa mitt körkort och vi pratade sedan om hur vi skulle gå tillväga. poliserna önskade oss sedan "trotsdem, einen schönen abend" och körde iväg.
bytte adresser och uppgifter med bilägaren, som också var halvt uppgiven över vad som hade hänt, och gick sedan in igen för att jobba de sista timmarna.
suck.
alltid är det något.
det sägs ju att ärlighet varar längst, men ibland önskar jag nästan att jag var bättre på att ljuga, bara en liten vit lögn som säger att det inte är min cykel. frågan är då hur man ska försvara det när jag nästa gång kommer cyklande på samma lila cykel.
måste även säga att det kunde ha varit en mycket värre situation. bilägaren kunde ha varit både sur tysk gubbe eller en riktig argbigga, men hon var ganska samlad och mer konstaterade att ihr braucht wirklich fahrradständer men att dörren självklart måste lagas.
face your fears är ju också ett känt uttryck, och eftersom det verkar som om alla är halvt livrädda för den tyska polisen har jag även klarat av den delen nu.
nu väntar bara papper hit och dit, försäkringssamtal och så vidare. härligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar